Om Stabijhoun

Historia - rasens historiska bakgrund och utveckling

I Nederländerna

Då den fattiga bonden inte hade råd att ha fler hundar för olika arbetsuppgifter, var han tvungen att ha en så mångsidig hund som möjligt, en som kunde hjälpa till på gården. En stabijhoun kunde både följa med på jakt samt finna och apportera bytet. Den var också en utmärkt sork- och mullvadjägare. För att bonden skulle få in lite extra pengar tog han hunden i en korg på cykeln och åkte runt för att jaga mullvad. Mullvadsskinnet var mycket eftertraktat till foder i handskar. Den skulle också varsko familjen vid främmande besök samt vara en trevlig familjehund. Stabijhoun kommer från Friesland i Nederländerna och härstammar troligen från en frisisk fågelhund och en spaniel som spanjorerna hade med sig på 1500-talet. Den hör till familjen stående och stötande fågelhundar som länge förekommit i Europa. Det finns två holländska hundraser som kommer från provinsen Friesland i Holland. Det är Wetterhoun och Stabijhoun. Dessa två raser användes ofta till samma arbete och korsades med varandra. De erkändes av Nederländska kennelklubben samtidigt och representeras av en gemensam rasklubb. Ändå liknar de inte varandra till utseendet med undantag av de s.k. ”murslevs-öronen”. Den 10 oktober 1942 erkändes Stabijhoun som ras i Holländska Kennelklubben och aveln påbörjades med 30 hundar. I början av 60-talet bestämdes att 60 hundar skulle få bli registrerade genom typning vad gällde både utseende och fältarbete. Detta register stängdes 1968. Namnet Stabyhoun kommer från det nederländska uttrycket sta-mij-bi, som betyder stå mig bi. Stavningen av stabyhoun är en gammal stavning, idag ska det egentligen stavas stabijhûn. Namnet uttalas [stabejhun]. I sitt hemland kallas den för Stabij eller Bijke.

I Sverige

Stabijhoun är i Sverige idag en uppmärksammad ras. Den har blivit en populär all-round hund tack vare bredden i dess egenskaper. Stabijen används inom jakt, spårarbeten, lydnadsträning, apportering och agilty, vilket gör den till en aktiv hund. Den är social, har mycket lätt för att umgås med människor, andra hundar och sällskapsdjur.

Rasstandard

  • FCI-standard 1989-05-30
  • SKK:s standardkommitté 1998-03-25
  • Ursprungsland/Hemland: Nederländerna
  • Användningsområde: Stående Fågelhund
  • FCI-klassifikation: Grupp 7, sektion 1:2
  • Med arbetsprov

Bakgrund/Ändamål

Den nederländska rasen stabyhoun hör till den "familj" stående och stötande fågelhundar som sedan många hundra år förekommit i Europa. Dessa kan sägas ligga mellan setter och spaniel till storlek och typ. Många av raserna blev dock inte erkända förrän under 1900-talet och flertalet, likt stabyhoun, först efter andra världskrigets slut. Stabyhoun har uppmärksammats alltmer, även utanför Nederländerna under de senaste decennierna. Den anses som en mycket bra jakthund för mindre arealer och är inte minst uppskattad som vänlig sällskapshund.

Helhetsintryck

Stabyhoun skall vara en kraftfullt byggd, långpälsad stående fågelhund. Till proportionerna skall den vara längre än hög. Den får varken vara för grovt eller spensligt byggd. Huden skall ligga stramt an mot kroppen. Det får varken förekomma hakpåsar eller för lösa läppar.

Uppförande/karaktär

Rasen skall som sällskapshund vara tillgiven, mjuk och vänlig. Den skall vara intelligent, lydig, lättlärd, lugn och en god vakthund, aldrig aggressiv eller bitsk.

Huvud

Huvudet skall vara torrt och harmoniera med kroppen. Huvudet skall vara längre än det är brett. Skalle och nosparti skall vara lika långa.

Skallparti

Skallen skall vara lätt välvd, inte smal, men får aldrig ge ett brett intryck. Den skall övergå med en lätt rundning i kinderna.

Stop

Stopet skall endast vara lätt markerat.

Nostryffel

Nostryffeln skall vara välutvecklad utan att vara delad. Den skall ha vidöppna näsborrar. Nostryffeln skall vara svart hos hundar med svart grundfärg, brun hos hundar med leverbrun eller orange grundfärg.

Nosparti

Nospartiet skall vara kraftfullt och avsmalnande mot nosspetsen utan att vara snipigt. Nosen skall vara bred. Nosryggen skall vara rak och får från sidan varken vara konkav eller konvex.

Läppar

Läpparna skall vara strama utan överhäng.

Käkar/tänder

Tänderna skall vara starka med saxbett.

Kinder

Kinderna skall endast vara svagt utvecklade.

Ögon

Ögonen skall vara medelstora, runda och ej snedställda. Ögonkanterna skall vara väl åtliggande. Blinkhinnorna eller tredje ögonlocken får ej vara synliga. Ögonen skall varken vara utstående eller djupt liggande. Färgen skall vara mörkt brun hos hundar med övervägande svart grundfärg och brun hos hundar med brun eller orange grundfärg. Rovfågelögon (blekt gula) är ej önskvärt.

Öron

Öronen skall vara ganska lågt ansatta. Öronen skall bäras tätt mot kinderna utan veck. De skall vara måttligt långa och skedformade.

Hals

Halsen skall vara kort och rund. Den skall övergå i rygglinjen med en mycket öppen vinkel, så att huvudet mestadels bärs lågt. Halsen skall vara lätt välvd. Inga hakpåsar eller löst halsskinn får finnas.

Kropp

Kroppen skall vara kraftfull

Rygg

Ryggen skall vara plan och tämligen lång

Ländparti

Ländpartiet skall vara kraftfullt

Kors

Korset skall endast vara lätt sluttande

Bröstkorg

Sedd framifrån skall bröstkorgen vara bredare än djup. Frambenen kommer därigenom att stå ganska brett isär. Revbenen skall vara väl rundade och de bakre revbenen skall vara välutvecklade. Undre delen av bröstkorgen skall vara rundad. Den skall inte nå längre än ned till armbågarna.

Underlinje

Underlinjen skall endast vara måttligt uppdragen.

Skulderblad

Skuldran skall vara välvinklad. Skulderbladen skall vara väl tillbakalagda och ligga väl an mot bröstkorgen.

Underarm

Frambenen skall vara kraftfulla och raka.

Mellanhand

Mellanhänderna får ej vara svaga

Tassar

Framtassarna skall varken ha formen av kattassar eller hartassar. Tårna skall vara välutvecklade och välvda. Trampdynorna skall vara kompakta. Baktassarna skall vara runda med väl utvecklade trampdynor.

Bakställ

Bakstället skall vara kraftfullt och välvinklat

Has

Haslederna skall vara lågt ansatta.

Mellanfot

Mellanfötterna skall vara korta.

Päls

Pälsen skall vara lång och glänsande över hela kroppen. Endast över korset är en lätt vågighet tillåten. Pälsen på huvudet skall vara kort. På baksidan av fram- och bakbenen skall den vara välutvecklad och buskig men inte bilda fanor. Svansen skall runt om ända ut till spetsen täckas av längre päls, som skall vara buskig men ej bilda fanor. Den skall ej heller vara lockig eller vågig. Behäng på öronen är rastypiskt. Dessa skall vara ganska långa vid öronbasen och därefter avta i längd till den nedersta tredjedelen av örat, där pälsen skall vara kort. Den långa pälsen på öronen skall vara rak, en lätt vågighet är tillåten, men lockig päls är ej önskvärd.

Färg

Svart, leverbrunt eller orange med vita tecken. Fläckar och/eller skimmelteckningar i det vita är tillåtet.

Svans

Svansen skall vara lång. Den skall nå till hasleden. Svansen skall inte vara högt ansatt och den skall bäras rakt hängande till den yttersta tredjedelen, vilken skall vara mjukt uppåtböjd. I rörelse höjs svansen, men den får aldrig bäras rullad.

Mankhöjd

Idealstorlek för hanhund 53 cm Idealstorlek för tik 50 cm

Fel

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Diskvalificerande fel

En tämligen lockig päls visar att inkorsning har gjorts och därför kan hundar med denna päls inte betraktas som renrasiga stabyhouns.

Testiklar

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna pungen.


Copyright © 2017 Nadites Kennel